Förändring

Det är ganska konstigt. Jag känner faktiskt inte av några symtom av min hypotyreos. Eller jo det gör jag, men det är mycket mildare än innan. Det slutade när jag slutade med cipralex (antideppressiva). Konstigt nog så var det så att många av symtomen "bara kom" när jag startade med medicineringen. Så jag undrar om de hade negativ effekt för min hypotyreos. Jag har nästan aldrig ont i lederna längre, förut hade jag det jämt. Jag sover bättre också. Jag var så himla rastlös av de pillerna så jag blev utmattad ständigt. Nu kan jag slappna av på ett helt annat sätt. Min vikt då? Är fortfarande på plus, men jag tror inte jag kommer gå upp nåt mer iaf. Känns inte så. Jag känner också stora förändringar i min personlighet, allting känns klarare nu. Men jag saknar pillerna lite. Har grymt mycket ångest, tom tankar om att dö. Jag skuller gärna slippa det. Men det finns andra sätt att behandla deppression också. Får försöka hitta rätt sätt. :)

Avvisad

Jag är också trött på att ständigt bli avvisad av någon. Från vänner, familj, arbetsgivare och mer. Varför vill ingen ha mig? Vissa vill ha mig, men bara lite. Så frustrenade. De tycker jag är "jobbig". Jag vill faktiskt dö. Jag är 22 år och vill dö. Har mitt liv ens börjat? Förut tyckte jag att folk som sa så var fåniga och överdramatiska. Men det är nog ett rop på hjälp. Jag behöver hjälp. Kan inte någon vilja ha HELA mig? Jag vill inte leva med än ständig press på att förändra mig.

Jag är så arg på mina föräldrar. De skaffade mig trots att de var skilda. Sedan när de inte orkade med mig hotade de mig och sa "...om det inte passar sig kanske du ska bo hos din mamma/pappa". Vem säger så tills sitt barn? Få sitt barn att känna sig oönskad. På grund av dom kan jag inte ha en normal relation. Eftersom de hotade mig med avvisning så söker jag omedvetet upp människor som inte vill ha en relation med mig och så blir jag avvisad gång på gång. Vänner säger "...vi vill inte vara din kompis längre" Sedan säger de "ok då, vi kan vara kompisar. Men det är din sista chans!". Pojkvänner gör slut med mig när vi bråkar för att sedan ändra sig. Det är som att folk tycker om att se mig tigga om förlåtelse. Och jag går med på det. men jag vet inte varför. Detta pågår gång efter gång, år efter år. Jag är trött på det. Aldrig mer! Jag gör som jag vill nu.

Med tanke på all skit jag varit med om är det inte konstigt att jag blir fysisk sjuk. Kroppen säger ifrån. Så jag borde kanske tacka min struliga sköldkörtel. Det har fått mig att söka hjälp. Jag går numera hos en underbar terapeut, och efter bara två gånger har massor kommit fram. Jag är tacksam för det. Tack kära sköldkörtel!

Andra människor

För en gångs skulle är jag inte orolig för mig själv, utan en annan. Jag har varit självisk. Jag är inte den enda som har mått dåligt. Jag måste börja tänka på andra mer.

Vad ska jag göra?

Jag har ett problem som inte verkar försvinna, eller jag vet ju inte om det har försvunnit eller inte. Ska man avstå från något man vill ifall det innebär att man eventuellt mår tillfälligt sämre? Jag ångrar nästan att jag slutade med cipralex, alla känslor och rädslor som jag trodde var borta är tydligen inte borta.

I'm back

Ett par dagar utan dom dumma antidepressiva pillerna och jag mår fint. Jag börjar känna mig som mig själv igen. Förut kände jag mig instängd men inte nu. Mina känslor och min lust till min pojkvän är tillbaka. Och sover bättre gör jag för jag är inte lika rastlös längre. Pillerna ska ju bara vara till för om man har ångest och jag behövde dom förut. Men inte nu längre så det finns ingen anledning till att ta dom just nu. Och det är bra.

Negativitet dödar

är så trött på allt skitsnack, drama och grupperingar. Varför kan inte alla komma överens? Jag bara hatar när folk nedvärderar andra. Jag vill inte höra sånt, jag mår dåligt av det. Jag behöver en positiv miljö! Negativitet dödar! Hur ska jag kunna må bra och tänka positivt när alla är så negativa? Jag får ångest!

Inga mer antidepressiva

Jag har fått sluta ta mina antidepressiva tabletter eftersom jag gick till läkaren och klagade på att jag gått upp i vikt. Jag var verkligen superledsen, att gå upp i vikt gör mig deppig och jag vill inte vara bland folk. Jag skäms. Men han sa att jag fick sluta tills vidare. Och det känns bra. För jag är less på biverkningarna. Det är ju lite läskigt att gå utan, men jag hoppas det blir bättre.